Misär.

Det känns som om bitarna börjar falla på plats, men samtidigt. Ja samtidigt gör de inte det. Livet känns sjukt hårt och frågan är om man ens orkar bry sig. Orkar man bry sig om allt går åt helvete? Gör man det? Även om mina bitar börjar falla på plats (alla utom en) så verkar andra människors bitar falla isär. Hur kan man må bra när andra mår dåligt? Hur kan man orka när man ser hur andra lider? Jag tänker på dig R. Förut var du bara en vanlig tjej, nu är de en av de starkaste människorna jag någonsin träffat. Du är så stark, så fin och underbar. Jag beundrar dig verkligen! Jag önskar dig inget annat än lycka och välmående och jag finns här för dig när du behöver någon! Sedan tänker jag på andra människor i mitt liv, människor som betyder mycket och som alltid stått mig nära. De lider de med. Hur ska man kunna må bra när folk man bryr sig om mår dåligt?

Jag har fått ett par bra nyheter i alla fall. Operationen på mamma gick väldigt bra, och behandlingen som de trodde hon skulle behöva i 1 år har förkortats till 5 veckor. Det gör mig glad. Jag har fått veta (med all säkerhet) att jag kommit in på Strömbäck! Det gör mig också glad. Nu hoppas jag bara att de fått mitt brev, tänk om det på något mysteriskt vis inte har kommit fram? Nu kommer paniken igen, jag måste nog ringa dit imorgon och fråga!