Det känns som om det aldrig tar slut, att det bara är samma gamla visa om och om igen. Som om vi måste se på när du och jag krackelerar om och om igen. Liksom de resterande tingen från World Trade Center så finns det inget konkret att ta på, inga känslor eller minnen som är fullt ut. Allt är bara smärta. Små partiklar som bara gör en förvirrad, jag är aldrig säker längre. Aldrig säker på dig, och definivt inte säker på mig själv. Jag skulle behöva åka bort ett tag, långt bort från allt som krackelerar. Dit allt känns stabilt och konkret, där jag är säker på mig, gärna på dig med. Det var aldrig meningen att såra någon, det vet du, men jag ångrar att jag någonsin sa något om dig. Det var fel, väldigt fel men först tyckte jag verkligen att du förtjänade det.
Jag hejar på dig, det vet du. Och jag kommer alltid göra det...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar