Just nu skulle jag vilja vara på the rooftop concert, typ 1969? Något liknande där i slutet av 60 talet i alla fall. 66? Ah, who the fuck cares. Men fatta vad najs, om man typ spelade sax eller något, och typ jamma med dem, på taket liksom. Gärna på Don't Let Me Down, för det är så jag känner nu, som att jag blivit sviken. Tusen gånger om, och jag bara låter det hända. Jag sviker helt enkelt mig själv, för vadå ingen har älskat mig som jag gör, oh jag gör, ja jag gör. Beatles, det är kärlek för mig, och ju mer man lyssnar ju mer magisk blir deras musik. Jag önskar jag kunde dela detta mer någon, sanningen är att jag inte har den någon längre. Jag vill ha något hel enkelt, någon som både är en lover och en dancer. HÖHÖ! Det är blurrigt i mitt huvud just nu, ungefär som jag kan tänka mig att Lennon var när han skrev I Am The Walrus, bara utan drogerna, bara real life som gjort mig blurrig. Real life är a fucking sucker, inte konstigt att så mycket ungdomar tar till droger alltså, fan titta på världen, den är så jävla fucked alltså....
Jag träffade en brud från Schweiz ikväll, hon var fett skön, pratat svengelska hela kvällen, och jag har råkat sno Adams hatt. Han kommer aldrig få tillbaka den...
Nu ska jag lyssna på musik! Peace, Love and some drugs? Nej nej, some more love...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar