Saknad

Har tänkt en hel del på min Mormor och Morfar idag och känner att jag saknar dem så in i himlens mycket, jag saknar dem så mitt redan ömma hjärta nästan spricker. Jag kommer nästan inte ihåg hur deras röster lät och vad vi egentligen brukade prata om. Jag vet att det fungerar så här, man födds man lever och sen försvinner man och lämnar en massa människor efter sig. Men det är orättvist när man förlorar människor man bryr sig om. De behöver inte dö, eller lämna en på något vis. Saker och ting förändras och ibland går man inte ihop längre, eller kanske att det är bättre om man låter bli att gå ihop. Men det är svårt när man bryr sig om dem, särskilt om natten då minnena av dessa människor punkterar hjärtat på en. Nu har jag inte ens tid och rum att tänka eller minnas dessa människor för jag har så mycket i skolan. Imorgon ska jag dock göra bort två prov, hoppas jag i alla fall. Jag undrar ofta vart min motivation och studieglädje har tagit vägen, jag tyckte ju att det var roligt att skriva saker som bokrecensioner när jag gick i typ högstadiet, nu är det bara pest och plåga med dessa jävla uppgifter. Inte ens en krönika glädje mig. Jag önskar att jag gick i tvåan fortfarande och fick skriva dikter om kärlek på rött papper. Och ha fruktstund. Hur som helst så vittnar allt detta på att jag måste börja fokusera på mig själv, på riktigt denna gång. Om jag ska klara av skolan, livet och allt som hör dittill. Jag älskar er dock, ni vet mycket väl vilka ni är! Du vet det, skärp dig!