Depp...

Jag har känt mig stressad över en hel del på senaste tiden, men nu ikväll har det börjat luta mer mot en depression. Jag känner mig plötsligt väldigt negativt inställd till framtiden. Jag har börjat intala mig själv om att jag inte komma klara det, att jag är för dålig osv. Jag vet att jag inte är dålig, jag vet innerst inne att jag är en JÄVLIGT bra tjej. Jag hamnade bara på snedden ett tag, men rätade på mig och har sedan dess försökt fortsätta mitt liv. Men jag kan inte hjälpa att jag vissa dagar känner mig först värdelös, sedan likgiltig. Det kommer av sig självt. Känner mig inte lika stark som jag kände mig förut, känner mig faktiskt ganska liten och svag. Har funderat idag på att jag aldrig satsar 100% längre. Undrar om det är en försvarsmekanism. Om jag inte försöker tillräckligt så kan jag åtminstone skylla på det om det inte går. Att jag kan om jag vill men att jag har haft det för tufft, eller något sådant. Att jag inte orkar under all press. Men samtidigt vill jag så himla mycket. Jag vill flytta, jag vill plugga och jag behöver det allra mest nu! Börja om på nytt någon annanstans. Bli tvingad till att bygga upp mig själv, bli vuxen och ta rikligt med ansvar. Det är tamefan dags nu, på riktigt. På så sätt kan jag ångra de val jag gjort de senaste åren, som att vissa "grejer" jag valt har hållit tillbaka mig. Fått mig att sluta utvecklas, sluta mogna. Det känns trist, och jag tror att jag hade kunnat kommit MYCKET längre vid det här laget om det inte vore för de val jag gjort. Men bit ihop och fortsätta kämpa, antar att det är det livet handlar om. Var inne på en ung cancersjuk pojkes blogg idag, och fascineras av hans styrka. Hans livskraft. Förut kände jag mig så stark och så levande. Jag undrar vart det tog vägen.

Harry P som godnatt saga. Morsan jobbar natt, ensam i lägenheten som är gammal och knakar alldeles läskigt. FYYY!