Läste igenom min gamla dagbok idag och då slog det mig hur jävla jävligt det var förut. Jag förstår varför jag är så jävla trött på allt, de senaste 4- 5 åren har varit så jävla tunga, det är en självklarhet att man blir trött då. Det slog mig även hur jävla osäker jag var, och liten och osynlig. Det skrämmer mig, den person jag var då, hon skrämmer mig. Det känns nästan som om jag inte fanns under den tiden, eller den som fanns, det var fan inte jag. Jag vill inte att det ska ha varit jag i alla fall. De val jag gjorde, allt jag bara tog emot. Det äcklar mig. OCH det allra mest frustrerande problemet är att jag inte kan skylla på dig, jag bäddade sängen och låg i den, med dig. Alldeles för länge, och det är över nu sen ett tag tillbaka. Att gå från att fumla i totalt mörker till att vara lagomt förvirrad i ljuset. Jag har tagit mig långt, så känns det.
Snart är jag jag igen!
Igår var jag hos min bror och hans flickvän i deras hus vid havet. Och det var fucking awsome! Jag älskar havet, jag älskar verkligen havet. Vi grillade super god mat och myste. Idag när jag vaknade så sken solen och havet glittrade. Jag började nästan (nästan) att gråta, det var så jävla fint. Så har suttit i solen idag, hjälpt bror lite med bastun och ätit pannkaka och ikväll ska jag umgås med vackra damer!
Snart är sommaren här igen, det gör allting så jävla mycket enklare!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar