Hitills har min sommar varit helt otrolig, jag har verkligen levt. Varit fri som en fågel. Kännt äventyret som bara ligger och väntar på mig framöver. När man känner sig så där fri, ja det finns ingenting som går att jämföras med den känslan. Släng orgasmer, kärlek och sådant tjaffs ut genom fönstret, frihet är så himla mycket större!!!!!!!!! Att känna världen pulsera under ens fötter, att ha HELA alltet framför sig!
Och det ville jag eg. skriva om, utveckla, dissekera lite granna! Men så dök det upp ett mörkt minne......
Jag är sur nu. Som fan. Och som bara jag kan, så spinner jag vidare. Först ett litet hånfullt skratt, sedan skakar jag lite lätt på huvudet, tänker tillbaka på hur det kändes. Ja det kan väl inte ha varit helt lätt för er heller, försöker vara förstående och vuxen och sådant tjaffs. Läser vad du tänkte då. Hetsar upp mig mer och mer, till den punkt då jag kokar och känner att jag skulle vilja skriva ut smörjan, storma över och skälla ut dig.
Att låtsas förstå mer än du någonsin kunde förstå, det var ditt första misstag. Ditt andra var att inte ta det som hände på allvar... För mig var det en jävligt stor grej. En grej jag hade kunnat glömma, om du hade lagt dig ner, om du hade ens visat någon som helst tecken på att du skulle kunna göra vad som helst för att bli förlåten.
Jag antar att det är där dolken sitter, att du faktiskt inte brydde/bryr dig. Att jag som blev utsatt bryr mig mer, till och med nu såhär efteråt. Att jag tog kontakt, att jag försökte... Att jag fucking ens sitter här klockan 3 en tisdagsnatt och har en stor fet jävla klump i hals djävulen.
Börjar förstå det där med att terapi är slöseri med pengar...
Imorgon blir det tillbaka till mitt fria liv, där det inte finns plats för allt det där komplicerade, omständiga skiten som är livets dalar! Och nu lite ljudbok, Dead and Gone, nionde boken i Sookie Stackhouse serien.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar